Biblioteket som började leva

Jag sitter på biblioteket i Höör och väntar på att det ska bli dags att hämta mina Huliganer. Jag tänkte att jag skulle använda tiden till något vettigt och inte bara hem och stressa. Jag hittade Ernst och lugnet sänkte sig över mig. Så klok denna man är.
  
  

Jag samla på mig hans ord, han klokheter och jag tar de till mig. Jag koner hur min irritation för ljudet runtomkring börjar förändras och plötsligt ler jag, jag sitter ju på biblioteket som började leva! När jag gick i högstadiet och vi tvingades gå till biblioteket så var det största möjliga tystnad som rådde. Inte fnittra, inte prata och helst inte ens röra sig. Nu hör jag asylsökande som kämpar jättebra med svenskan (tror verkligen inte att jag hade lärt mig ett annat språk så bra så snabbt som de gör), jag hör barnen som frågar mamman om böcker, jag hör de unga tonårstjejerna som fnittrar och jag hör de gamla samtala om någon tidning. Biblioteket har verkligen börjat leva! Biblioteket som är fyllt av vishet, poesi och ord har plötsligt blivit en samlingsplats för människor. Jag älskar det!
Hade jag inte hittat Ernsts ord så hade jag förmodligen inte suttit kvar här, jag hade gått här ifrån. Jag hade valt att irritera mig på ljuden för på bibliotek ska det ju vara tyst, det har ju jag fått lära mig.

Var noga med tiden. Var noga med vardagen. Låt den aldrig bli enahanda. Enahanda tror jag är en av mänsklighetens största fiender. Vi ä skapta för att saker och ting ska förändras i stort och smått. En pelargon slår ut, man byter en trasmatta eller vänder på en kudde. 

Det lilla betyder ofta det stora, står det på första sidan i Ernst bok och jag håller med honom. Vilken skillnad det har gjort på biblioteket att man får umgås här, att man får samlas här i ordens hus kring orden. Höörs bibliotek, biblioteket som började leva!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.