Duger jag inte som jag är?

Duger jag inte som jag är? frågar jag mig. Är jag inte nöjd med mig själv? Duger jag inte som jag är?

Det delas friskt olika tips om hur man blir bättre och med bättre menar jag smalare, mer välanpassad i samhällets mall. Idag läste jag återigen artiklar delade av vänner på FB, en delade vikten av att äta mat utan socker, en delade vikten av att träna, en tredje delade fördelarna om att utesluta gluten. Ja jag förstår vikten i alla artiklar, jag förstår att det är att må väl som är målet. Meeen är det verkligen det? Är det inte så att det underliggande är att vi ska alla passa in i en viss mall? Ja kanske de som intervjuats i artiklarna, de som skrivit artiklarna verkligen vill lyfta fram vikten av att må bra men till alla de som börjar äta LCHF, handlar det om välmående? Till alla de som tränar flera gånger i veckan, handlar det om välmående? Till alla de som går på dieter, handlar det om välmående? Eller är det kanske så att vi tror att välmående kommer tillsammans med en smal kropp?
Duger jag inte som jag är?

Är det inte så att det ultimata välmåendet är att må väl i nuet, här och nu med alla brister och tillgångar? Inte finns det väl en viss vikt som garanterar välmående, ett mått som OK-stämplar välmåendet eller en storlek som ger välmående? Välmåendet handlar väl ändå om hur vi mår i kropp och själ! Om jag mår bra i själen så mår kroppen också väl, om alla värde är bra i kroppen och knoppen mår väl ja då är det väl att vara välmående. Så varför utgår vi från att tjocka människor är olyckliga och smala människor är lyckliga? Varför utgår vi från att tjocka människor dricker läsk och äter onyttigt dagarna i ända och att smala människor springer minst 5 km tre gånger i veckan och äter Raw Food? Varför har vi dessa fördomar? Vad är det med storleken på våra kläder som får makten att avgöra om vi mår bra och känner oss fina eller om vi mår dåligt och känner oss hemska?
Program som Biggest Loser och Extreme Make Over Weight Edition blir populärare och populärare samtidigt som matprogrammen blir fler och fler. Är det så att vi orkar se andra ta tag i sina liv och bli smala för att vi själva vill att det ska vara så enkelt att välmående handlar om vikten? Är det så att vi låter bli att äta gott för att vi är så rädda för att bli tjocka och ohälsosamma att vi dras till matlagningsprogram som en fluga dras till socker?
Vincent och jag satt i soffan och pratade, samtidigt rullade Extreme Make Over Weight Edition på TVn. Vincent stannar upp och frågar en del om programmet och jag försöker förklara varför personen i programmet vill och behöver gå ner i vikt. Sen säger Vincent, mamma kan inte du göra det? Jag blir förvånad för vi har pratat rätt mycket om att alla människor ser olika ut och är olika och det är helt okej. Jag försöker få Vincent att förklara varför han vill att jag ska gå ner i vikt men jag får inget riktigt svar. Jag börjar fundera på om han redan är formad av samhället. Är det så att hans klasskompisar redan nu funderar på hur man “ska” se ut? Jag får inget mer svar av honom i frågan och jag låter det bero.
du jag inte som jag är?

Jag funderar på hur jag verkligen mår. Jo jag trivs med mig själv, jag har inget behov att förändra mig. Jag vill jobba på min kondis så jag orkar springa mer med pojkarna och jag vill bli bättre på att hitta alternativ till gluten då magen sväller upp som en ballong och värken blir mer påtaglig men i det stora hela så är jag nöjd med mig själv, jag är välmående.
Jag kan nu, stå upp och säga jag är bra precis som jag är!

8 kommentarer

  1. Jag måste av hälsoskäl gå ner i vikt – så är det bara. Jag duger som jag är – jag har högt EQ och får ofta höra vilken skillnad jag gör i vardagen.
    Jag inser motvilligt att jag måste undvika gluten, jag inser att jag är beroende av socker, jag inser en väldigt massa…

    Ang Vincent så har han väl precis som Prinsungen “skolats” av kompisarna redan om hur mamma ser ut. Samma barn som lär sig hemma att man tar bilen överallt och sen plågar sig “duktig” på gymmet ibland. Samma ungar som lär sig att få ångest över helgens goda intag. Samma ungar som har mindre närvarande föräldrar etc.

    Klart vi duger!
    Och vill vi förändra något hos oss själva ska det vara vårt eget val och inte för att samhället anser blättanblä’.

    Löv u!!! <3

    • Ja men om man känner att man vill gå ner i vikt för välmående så är det väl så klart okej och om man vill gå ner i vikt för att man själv sätter målet att en viss storlek eller kg på vågen hade varit lysande så absolut men när man börjar tänka att man inte kan vara välmående eller glad om man inte passar in i samhällets smala norm så är det sorgligt, tycker jag.

      Bladar dig! <3

  2. Bra att du känner så. Det är den bästa känslan. <3 Klart du duger som du är.

    Jag är inte nöjd med mig själv, jag ger mig inte de bästa förutsättningarna att klara av mitt liv och det gör att jag driver mig och har ett mål. Men jag duger absolut och gillar mig själv för det.
    Jag är trött och har ont i kroppen och dålig ork men det kan jag göra något åt. Varför inte? <3
    Jag strävar efter en hållbar, aktiv livsstil där jag är glad och mår bra. Och den inkluderar att tvinga mig själv ibland till att göra träningspass jag inte känner för, eller lägga lite extra krut som matlagningen så gör jag det. Mat är ju lust och glädje och så gott.

    Det låter ju så bra. Men ibland orkar jag inte och då är det bra med det. Men grunden finns där alltid. Jag mår bra.

    Ha en fin fin dag,
    kram!

    • Det du strävar efter – hållbar, aktiv livsstil där du är glad och mår bra – önskar jag att fler strävade efter istället för att sträva efter att komma i den där storleken som om det löste alla bekymmer.

      Härligt att höra att du mår bra!
      Kram

  3. Vad gäller socker-, och glutenfritt så handlar det faktiskt om välmående. Socker och gluten är skit, en drog, något som orsakar inflammationer, smärtor och obalans i kroppen. Och dessutom är LCHF nog en av de få så kallade “dieter” som stabiliserar kroppen rent viktmässigt. Dom flesta går inte ner och blir pyttesmå och jättesmala. Dom flesta går ner litegrann, ibland ganska mycket, men det ör svårt att bli “idealsmal” med LCHF.

    Och ja, det ÄR välmående att välja bort sånt dom beter sig som vilken drog som helst i kroppen, oavsett om man vill gå ner eller inte. Jag hade inte kunnat tänka mig ett glutenfyllt och sockrigt liv, för min kropp kollapsar direkt!

    • Jag förstår hur du tänker Julia men jag tvivlar på att alla som väljer bort socker och gluten, eller som iaf är stora förespråkare för att välja bort det, gör det för välmående. Om man strävar efter välmående så har man inget behov av att trycka ner andra som inte utesluter socker och gluten (menar inte dig nu!) som vissa gör. Det finns grupper av människor som beter sig som att de har alla de riktigt svaren och alla som inte lyssnar eller gör som de säger är idioter. Då handlar det inte längre om välmående, då handlar det om o-välmående i sig själv. Ingen som mår bra har ett behov av att få andra att må sämre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.