Han fattas mig

Jag borde kanske inte skriva om detta men mitt hjärta måste få lättas.
Det finns en fin liten pojke som bor i mitt hjärta, en liten blond och blåögd pojke. I mitt minne är han 6 år gammal och har ett skratt som kommer från magen och som kan dämpa den svåraste av ångestattacker. Han är min systerson, han är mitt syskonbarn, han är pojken som vi förlorade. 

Att vara fosterförälder är något behjärtansvärt, att ge hem och kärlek till ett barn i nöd och uppfostra det som sitt eget. Att kliva in och ta en förälders plats som just för tillfället inte klarar axla uppgiften väl. Ja det är behjärtansvärt. 
Jag vet att vissa missbrukar det förtroendet som de får, de hör man tyvärr ofta om. Jag vill med detta inlägg visa hur fint det kan vara med ett fosterbarn. 
När Prinsungen var nästan två år fick han komma till ett nytt hem, hans andra fosterhem. Han fick komma hem till min syster och hennes man. Det var helt klart kärlek vid första ögonkontakt. En sötare liten gosse hade vi aldrig skådat, han var tyst, försiktig och med tomma ögon mitt hjärta smälte direkt. Min systerson från första sekund! Jag har aldrig varit så svag för ett barn som jag var för Prinsungen och jag misstänker att jag hade känt precis likadant om han hade klivit in i mitt liv igen. 
När han fyllde två år fick vi kramar och leende av honom och de kramarna blev bara starkare och leendet bara bredare ju längre han bodde hos min syster och hennes man. Han gick från en otrygg liten pojke till att bli en trygg och säker kille med glitter i ögonen. Men så kom den dagen som slet mitt hjärta ur kroppen och krossade det, det krossades så hårt att jag aldrig trodde att det skulle bli helt igen och det fattas fortfarande en bit. Den biten vet jag vart den finns och det är helt okej att Prinsungen bär med sig den biten. 
Idag är Prinsungen inte en liten kille länge, glittret i hans ögon vet jag inget om men jag är övertygad om att han har det bra. Jag måste vara övertygad om det för annars går mitt hjärta sönder ännu mer.
Idag är fyller han år och jag har för första gången på flera år kunnat gratta honom. Min Prinsunge, min lille goding som hade mig lindad runt lillfingret.
Grattis på din dag!

Jag & Elias.jpg

9 kommentarer

  1. Han är och förblir min älskade Prinsunge ❤ Jag är så innerligt tacksam att vi har kontakt, att han vet att det finns en hel drös människor som räknar honom som familj, att han vet att dörren alltid står öppen hos oss. Grattis på 14-årsdagen min finaste Prinsunge…

  2. dör så fint. Och så hemskt. Beundrar de som orkar ta emot fosterbarn. Skulle så gärna vilja men skulle inte klara att få hjärtat utslitet ur kroppen så. Att veta att det var på lånad tid och sen skulle de tillbaka till en kanske oviss framtid. Alla dessa barn som far illa. Kan gråta ihjäl mig över dem.

  3. Vissa ska vi bara vandra en del av vägen tillsammans med, och andra en längre sträcka. Känns glädjen i att ni fanns där när han behövde det som bäst och att han är en tryggare och gladare pojke som är bättre rustad för den stig som ligger framför honom! 🙂
    Vem vet, ni får kanske följe en bit igen längre fram på livets stig! 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.