Jag sätter mig i soffan för att ta en stunds lugn, det är inte så lugnt här hemma nu när båda pojkarna är jullediga. Jag tror vi alla längtar till skola och förskola, till vardagen helt enkelt. 
Jag vårdar vintertorra händer och tänker att jag ska börja fotografera mer igen men glömmer bort att titta på inställningar på kameran och fotar med alldeles för högt ISO. Det är skönt att kunna skaka det av sig och inte känna press eller förtvivlan som jag gjorde förr, för innan Angela lärde mig vad jag gör fel när bilderna inte blir bra så blev jag arg och förtvivlad. Det är skönt att kunna luta sig mot erfarenhet och kunskap. Plötsligt gör det inget att bilderna är korniga, de är bevis på att jag vet och kan bättre. Perfektion är inget jag strävar efter, jag strävar efter erfarenhet och kunskap, att kunna förlita mig på mig själv. 
Den hårige längtar nog också efter vardagen, långa promenader utan stopp på lekplatser, lugn mitt på dagen för att orka busa mer sen.
I väntan på vardagen dricker jag te och läser, jag som inte har läst ordentligt sedan innan barnen. Det är härligt att äntligen har läslusten igen.
Jag längtar också efter vardagen! En liten krasch idag, och jag är redo att bli eremit..
Känner igen det.
Kram
Åh vad bra du är Emma. Bra insikter om dig själv. Tycker speciellt om detta: Perfektion är inget jag strävar efter, jag strävar efter erfarenhet och kunskap, att kunna förlita mig på mig själv.
Och jag håller med angående vardagen. Idag känns det som jag driver fritidsgård. Dottern har två kompisar här och sonen likaså.
Tack!
Jag behöver tystnaden som bara kommer när huset är tomt.
Imorgon vill dock barnen ha kompisar här så lär det ju inte direkt bli tystare.