Jag är oerhört stolt över min pojkar och hur duktiga de är på att lära sig nya saker. Vincent lärde sig direkt hur och när man använder växlarna på cykeln, Alfred lärde sig cykla utan stöd (mer än till start och stopp) på en vecka och båda pojkarna går det att cykla med i trafiken. Vad som däremot inte har gått in är lyssna på mamma, svara mamma, lägga tvätten I tvättkorgen, plocka undan efter maten och att skynda sig när det är bråttom. Jag får små stressblodkärl i pannan och jag biter ihop käkarna så kinderna får ett monsterträningspass. Håret står redan på ända när jag vaknar och det är inte lönt att rätta till det för det hamnar där igen efter en timme med pojkarna, en trång mössa är lösningen.
Jag minns så väl hur mor fick skynda på Gerda hela tiden, vad det än gällde och Vincent är precis likadan. Han kan liksom stanna med skeden halvvägs till munnen och ha munnen öppen men sen blir det inget mer för han fastnar i någon tanke. Alfred är mer den envisa typen och om han får för sig att det ska vara på ett visst sätt ja då ska det bara vara så. Tex så vägrade han äta upp frukosten idag för att jag hade stängt av tvn vid den tidpunkten jag hade sagt (när den stora visaren pekar rakt ner förstår pojkarna perfekt!). Han vägrade gå in på förskolan för att jag låste hans cykel vilket jag hade sagt innan att jag skulle göra eftersom jag hade mitt tåg att passa. Så här är det hela tiden! Jag försöker välja mina strider men det är inte så lätt i vardagsstressen.
Barnen är mitt allt och jag älskar de för alltid men ibland behöver jag semester från de. Ibland längtar jag till de är större. Ibland saknar jag bebistiden. Ibland blir jag stående vid deras sängar när de sover och kärleken svämmar över och tårarna faller. Mina barn, mina pojkar! Ingen kärlek har varit så stor, ingen kärlek har varit så svår eller så full av bråk men ändå så stor och generös.
Älskade barn!
Know the feeling! Älskar dem små liven mer än allt men ibland skulle jag bara vilja vara utan dem men den känslan går över fort när man ser dem sova lugnt och fridfullt eller när stora säger: -älskar dig mamma! eller man får en kram och en slaskpuss av minstingen 🙂 Fast den där spahelgen, eller i alla fall dagen, för mig själv när sjömannen är hemma igen kommer behövas för att ladda om batterierna alltså
Var ålder har sin charm men nog är det fantastiskt roligt när de blir äldre. Och det blir så mycket enklare när de t ex kan ta sig till aktiviteter själva. Som idag, Sonen 8 år tar sig själv till fotbollen som börjar kl 16 (räknar jag med iaf, första gången idag…) och Äldsta, 10 år, fixar både kör och balett på egen hand i eftermiddag. Sen måste jag hämta Sonen pga för långt hemifrån och Äldsta pga för mörkt kl 18. Men ändå.