Igår var jag nedstämd pga. Alfred. Eller egentligen inte Alfred utan mer den fasen han är i nu. Han har en upptäckarglädje och längtan som är enorm. Han testar allt, klättrar upp på soffbord, leksaker, ribbstege osv. Han räds inget eller någon. Han tar för sig av livet och har skoj. Visst låter det härligt och skoj. Men att vara mamman till den där busen är inte lika härligt. Jag försöker glädjas åt hans livsglädje men igår gick det bara inte.
Jag blir ledsen när han inte lyssnar på mig. Jag blir ledsen för att han inte vet att man ska sitta ner i soffan. Jag blir ledsen för att han inte vet att man inte får kasta med mackan. Ja jag vet att han bara är ett år men det här är grundläggande saker som även ettåringar kan lära sig! Jag kämpar för att han ska lära sig, jag försöker prata med honom och inte bara tillrättavisa honom. Men det betyder att jag springer hela tiden efter honom. Det är inte en enda lugn stund så länge Alfred är vaken.
Jag är hela tiden rädd för att han ska göra något där han är i riktig fara, han räds ju inte. Igår när jag försökte göra vid mig inför kalaset fick jag bryta två gånger. Ena gången trillade han ner från någonstans och andra gången för att Vincent skrek “nu är han där igen mamma” – då fann jag Alfred ståendes på soffbordet. Han hade hämtat dammsugaren och använt den som stege för att komma upp. I skrivande stund har jag redan gjort flera avbrott bl.a. för att säga till honom att eluttag inte är bra att leka med.
Det lockar säkert till skratt när man läser det men det är jobbigt att leva i. Varje dag gör han något som får mitt hjärta att rusa och varje dag är jag helt slut. (Nu hade han hittat smutstvätten och kom tuggandes på mina skitiga strumpor) Varje dag har jag en längtan efter att klockan ska bli sex så jag kan få lägga Alfred. Efter tolv timmar med Alfred är jag helt slut, jag har ingen ork kvar. Jag börjar gråta om Vincent bråkar när han ska sova. Jag somnar i soffan. Jag har ingen ork att vara social och trevlig mot min älskade sambo.
Att gå hem till någon annan, som inte har barn”säkrat” sitt hus, är inte så roligt. Att försöka vara social samtidig som man ska vara fokuserad på Alfred går inte. Jag känner att jag är ingen rolig människa att ha på besök för antingen så är jag bara med barnen eller så är jag social och då får någon annan ta Alfred. Det går liksom inte att kombinera att sitta vid ett bord och ändå ha kontroll på Alfred. Hur jag än gör så gör jag fel.
Jag älskar min marodör men jag längtar tills han blir lite lugnare. Eller iaf så pass medveten så att han förstår att mamma får hjärtat i halsgropen av hans små påhitt.
Att sedan få Alfred konstant jämförd med andra barn gör inte saken lättare.
Plötsligt gör marodören något helt underbart så jag smälter och glömmer hur jobbigt det är just nu. Han somnade i min famn. <3 Alfred har inte somnat i min famn sen han var ett spädbarn så lyckan är stor. Mitt hjärtan svämmade nästan över av kärlek när jag satt där uppe i fåtöljen i hans rum och tittade på min sovande gosse. *kärlek*
Finns det nån härligare känsla än att ha ett sovande barn i sin famn!
Ja det finns det eller nja men det är på samma nivå iaf och det är när man får den där härliga kramen som bara barn kan ge. <3
Detta lär ju inte trösta…men Prinsungen fortsatte undersöka och ha upptäckarglädje tills han lämnade oss. Man lär sig att hjärtat får hoppa till då och då. Jag förstår så väl att du är helt slut, du får komma till Landön en helg igen så kan du både vara social och med dina gossar utan att det ena eller andra tar överhanden.
Du slipper iaf kolla honom under en stund i em när moster kommer och pussas <3
Men det är helt okej att han upptäcker när han är så stor så jag kan prata med honom om vad han gör.
Gossarna kommer bli så glada när ni kommer!