Cykel och kollo

Vicce är på väg till kollo med mormor & morfar, på cykel. För Vicce är det en rolig utflykt med mormor & morfar men för mamma och mormor är det ett steg att komma över rädsla. Det var svårare att lämna bort honom än vad jag hade räknat med. Men jag vet att mor & far är rädda om honom och jag vet att han har det bra där.

Wille, Inas lyckopiller som hon alltid kallat honom, var hemma med mormor mamma när han smet iväg på en alldeles egen utflykt. 🙁 Egna utflykter är inget bra när man bara är 1,5 år och bor granne med en trädgårdsdamm. Tyvärr gick inte Willes fina liv att rädda. Jag vet inte vad som hände mer än så och egentligen är det helt oviktigt för Wille finns inte mer och någons fel är det inte. Tyvärr händer sådant här oavsett hur noga man är. Jag tror i själ och hjärta att allt händer av en mening. Det måste finnas en mening med det när Gud väljer att inte låta en liten gosse på 1,5 år leva längre. Jag tror dock inte att det alltid är meningen att vi ska förstå meningen eller ens se den men den finns där. Vad jag däremot inte förstår är hur man går vidare efter en sådan här hemsk händelse. Hur gör man? Visst man stiger upp, tar hand om familjen, hemmet, vänner, jobbet och så vidare men tar man hand om sig själv igen? Kommer man någon gång igen känna äkta glädje, kan man glädjas fullt ut? Vågar man någonsin igen släppa ens barn ur sin syn? Jag hoppas att svaret är att man läker så man vågar men jag förstår inte hur hjärtat ska klara av en sådan förlust.
När man bor i en liten håla så blir det ofta massa rykten som snurras runt så det blir helt knasigt och fel. Det var Ina som var hemma med Wille och inte Eva-Marie. Det gör ingen skillnad för Wille är precis lika mkt borta ändå men jag vill inte medvetet fara med osanningar.

Jag har iaf fått ett levnadstecken från Ina så jag vet att hon håller näsan ovanför vattenytan men mer är det nog inte. 🙁

Jag lider så med er finaste familjen Johannesson och alla andra som står er nära.

4 kommentarer

  1. ryser i hela kroppen… Fy för.. jag vet inte vad! Hur går man vidare är det stora frågan hos oss också, diskuteras mycket här hemma nu. Hoppas de finner stöd i varandra och andra familjemedlemmar! Har tömt dammen i väntan på bättre staket!

    • Nä det får inte plats för det svämmar över mest hela tiden. 🙁 Och på lördag är det dags för begravningen. Hur ska jag klara av att se fina familjen J stå där med hjärtat öppet och sårat? Hur ska jag kunna se syskonen ta farväl av sin lillebror? Jag kommer bara vilja fara fram och ta dom i famnen och säga att allt kommer ordna sig, ta bort deras smärta men det går inte. Det ordnar inte säg och smärtan kommer dom alltid bära med sig.
      Glöm aldrig älska med hela ert hjärta!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.