I morse blev det en sådan där dag som jag avskyr. Alfred visade sitt humör snudd på innan han slog upp de blå. Han vägrade allt även att dricka sin yoggi och då är det illa. Så fortsatte sen hela morgonen och det tog 25 minuter att lämna barnen på förskolan. Vi skiljdes i.a.f inte som ovänner.
Jag vet att han bara är ett litet barn så vi bråkar inte utan det är jag som inte låter honom få den tid han behöver till varje moment. Hur får man ihop det med att komma i tid till jobb? Jag vill verkligen inte vara en skrikande mamma och jag skriker inte heller när vi bråkar så här men jag ligger på bristningsgränsen ibland.
Min älskade skrutt!
Jag avskyr sådana här morgnar!
Senaste kommentarer