Mitt tonåriga-jag

| 2 kommentarer

Jag sitter på tåget, jag och vad som känns som en hel gymnasieskola. Jag tittar på de och tänker en hel massa, jag ser i deras ögon att vissa har något odödligt över sig medan vissa har en stor osäkerhet. Jag ser den tonåriga kärleken får de att tro att de ska vara tillsammans för alltid. Jag ser hur de tittar på varandra. Jag känner hur innerligt tacksam jag är för att jag slipper göra det där igen. Vara tonåring är nog det jobbigaste jag har gjort, det mest smärtsamma och det har färgat mig. Jag hade inte en hemsk tonårstid men alla dessa känslor som for genom kropp och själ, den eviga känslan av att inte duga till att alltid behöva lite bättre, lite smalare, lite snyggare, lite tuffare. Att konstant inta rollen som den tjock men roliga sidekicken. Jag hade vänner, många vänner och jag hade jätteskoj men innerst inne hade jag alltid alltid känslan av att jag skulle gjort lite bättre.
Om jag hade kunnat träffa mitt tonårs-jag igen så hade jag bara kramat om mig själv för jag vet att jag hade inte lyssnat på vad jag än hade sagt.

IMG_6176.JPG

IMG_6175.JPG
Bilder från Pinterest

2 har den goda smaken att gilla detta

2 kommentarer

  1. Jag skickar också en kram till våra tonårsjag och jag kan hålla med dig om att jag längtar inte tillbaka till den tiden, trots att den stundtals var riktigt rolig också.

    Kram Victoria

  2. Jag längtar inte heller tillbaka. Till den tid då osäkerheten var maximal.
    Nej fy, jag trivs bättre där jag är idag!
    Ha en härlig fredag!
    Kram

Lämna ett svar

Obligatoriska fält är märkta *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.