Morfar Rubens arvet

Efter ha varit full av ångest en längre tid så gjorde jag en morfar. Jag plockade fram morfar Rubens arvet, arvet som vi kusiner nog alla har fått. Morfar hade ett kryddställ, ni vet sånt runt som man kan ha framme på bordet, fullt med mediciner. Varje dag tog mormor fram stället och morfar tittade igenom det och valde vilka tabletter han skulle ta den dagen. Än idag vet jag inte om det var meningen att han skulle ta tabletterna varje dag eller om han hade några som han fick ta när han kände att han behövde de. Jag har nu ändrat om i vilka tabletter jag äter helt utan mina doktorers inblandade och hur jag tar de, ja morfar hade varit stolt. haha Det är ju faktiskt så att jag känner mina mediciner, vet hur jag reagera på de och jag vet hur jag mår så därför vågar jag testa. Dessutom har jag inga tabletter som gör att hjärtat slutar slå utan de eller något sånt. Och jag vet att jag gjort rätt för jag mår redan bättre! 

Ljuset som plötsligt faller in genom fönstret och gör en grå dag alldeles ljus och höstlig. Idag är början på allt annat i livet för det jag gör idag märks ju även imorgon och jag vill ha en morgondag som är bättre än idag. Så idag lägger jag grunden till min morgondag, idag ska jag få rätt på fokuset och fokuset ska alltid vara det positiva. Förstår ni hur jag menar? Jag kan inte spendera mina dagar med att vara nedstämd över hur situationen har blivit utan jag måste se det för vad det är, en chans till en nystart. Ja jag pratar alltså om min sjukskrivning och vad som kan tänkas komma fram på mötet i november. Är jag arbetsför? Är jag delvis arbetsför? Det är vad som ska avgöras på mötet. En läskig tanke, tänk om de anser att jag inte är arbetsför eller tänk om de kommer fram till att jag är det. Ja det är läskigt hur man än tänker på det så jag försöker att inte tänka på det alls.

Idag ska jag på lunch hos Frida, till tandläkare med Vincent och på BK ja ni hör ju det funkar ju inte. Särskilt inte tandläkaren och BKn för de tiderna krockar. Jag har stora problem med att förstå att en sak per dag är enough. Jag har mindful kreativitet på tisdagar, mediayoga och på torsdagar BK sen orkar jag inte mer men det vill ju inte jag inse för det låter ju lika roligt som en gammal pensionär som känner sig stressad för hen har en sak inbokad i veckan. Men jag börjar förstå för tröttheten som kommer är ofattbar, jag tror inte man kan förklara den tröttheten som kommer för man kan inte förstå den förrän man har känt den. Som om man var helt tömd på energi i kroppen, inte ens orka lyfta handen för att klia sig på ett myggbett, vara så trött att man inte ens kan prata för det är för jobbigt att forma orden, en trötthet som är uttömmande. När den tröttheten kommer så gäller det att hitta något som ger tillbaka energi, musik, ett bad, spikmattan, måla, fotografera men först och främst att vara själv. Jag förstår hur folk kan bli eremiter för när jag blir så där trött så är det som att människor som är nära mig suger ut den lilla lilla knyte av energi som finns kvar. Jag tänker på min trötthet som dementorerna i Harry Potter, suger ut all livsglädje ur mig. Jag måste alltså lära mig Expecto Patronum och hitta det som skyddar mig från dementorerna när de dyker upp från ingenstans. Fattar ni inte vad jag menar så har ni inte sett HP och det tillhör faktiskt allmänbildningen. haha