Allt som oftast när vi är hos systeryster så fotograferar jag. Jag brukar fotografera havet, hamnen och campingen men sist vi var där så fotograferade jag faktiskt annat också. Ibland är det viktigt att fotografera det vanliga, det som är så välkänt.
Jag saknar det när jag inte gör det – fotografera. Jag tappar tid och rum när jag fotograferar och går upp helt i vad jag upplever genom linsen. Det är inte kul för de som är nära mig men det är så otroligt avslappnande för mig. Genom linsen når inte vardagsstressen mig, då är det bara jag, kameran och motivet.
Har ni tänkt på hur viktigt det är att vi fotograferar? Att vi fotograferar och dokumenterar det som är viktigt för oss så att minnet av oss lever vidare efter vår död. Jag tänker ofta på hur det var att sitta i farfars knä och peka på fotografi och få hela historien berättad för mig av farfar. Det önskar jag att mina barn också får uppleva, vikten av att veta vem som är vem och varför de finns i ett fotoalbum.
I februari när vintern är som hårdast, julen ligger bakom oss och sommaren känns avlägsen då vill jag minnas det helt vanliga som finns på sommaren.
Senaste kommentarer