En mamma förklarar

Jag kommer aldrig mer att vara rädd för någonting, allra minst för att dö.
Så skriver Ina i sitt första blogginlägg efter att Wille har avlidit. En vecka efter Willes olycka orkade eller behövde hon blogga. Det är en ofattbar händelse, en nattsvart mardröm, en sådan sak som helt enkel inte ska hända men Ina och Ingemar lever i just det.

Igår begravde vi vår son, Wilmer, 1,5 år gammal. En absurd tanke och en absurd handling, men vi gjorde det igår.
Begravningen, ceremonin som Ina vill kalla det, var vacker. När jag kom in i kyrkan möttes jag av ett ljus, allting var vitt och varmt. I högtalarna hördes Carolas stämma, vackra låtar som är som gjorda för att ge tröst. På de första två bänkraderna var där vitsippor. Där stod tre fina foto på söta Wille och på samma bord låg det röda rosor. Den lilla, lilla kistan var… fel! Och när jag såg den så började tårarna komma. Kistan i sig var vit, enkel och vacker men ändå så oändligt fel, inget barn borde avlida för barn ska helt enkelt inte dö.
Det var ett lugn över hela kyrksalen men det hördes snörvel och snyftningar. Så var det dags för Ina, Elliott, Ingemar, Jocke och Malin att kliva in i kyrksalen. Så fin, så vacker, så stolt och så otroligt stark tågade Ina in med sin familj, i nämnd ordning.
Ceremonin började, prästen talade, solosång sjöngs och sen kom två saker som tog hjärtat ur kroppen på mig. Malin skulle läsa en text till sin lillebror, hon reste sig upp, fattade mikrofonen, vände ryggen åt församlingen och kämpade med gråten. Plötsligt sneglar hon över en axeln och säger vill du komma upp?, utan tvekan reste sig Ingemar upp och sedan höll han om sin dotter medan hon läste till sin lillebror. Malin avslutade med att säga nu ska jag spela en låt för dig så lyssna noga sen hördes “jag fick låna en ängel – Shirley Clamp” i högtalarna. Tårarna föll då och tårarna faller nu, så oerhört starkt!
Sen reste sig Ina, gick upp till kistan och även hon läste en text för/om Wille. Jag minns inte vad hon sa för jag var helt uppslukad av hennes styrka. Hon stod bredvid sin lille sons kista, rak i ryggen med huvudet högt och pratade med och om honom med kärlek som kändes ända ner i tårna på mig. Min man brukar säga att vi bara har våra barn till låns och det vet vi nu. Men hellre 1,5 år med Wille än ingen tid alls.

När det var dags för att säga vi ses igen (Ina vill inte säga farväl) så var det återigen styrka och kärlek som genomsyrade luften. Familjen Johannesson stod kring kistan som ett inte en familj utan som ett. När familjen Håkansson stod hos Wille så var det en familjsstyrka och kärlek som märktes. George fick stöd av Magdis och Helena medan Johan mer eller mindre höll Eva-Marie ståendes och mitt i stod Daniel med stöd från båda sidorna.
Först hade jag tänkt att inte gå fram, jag trodde inte jag skulle orka. Men jag gick fram och jag fick en chans att ge Ina en stor kram. Mitt i kramen och mina tröstande (?) ord säger fina, fina Ina vad fin du är i håret. Mitt i sin sorg och sitt elände så ser hon mig och mitt hår!? En gång frisör alltid frisör? *ler* Jag ville inte gråta inför Ina men det tog all min kraft så jag skakade när jag gick ut ur kyrksalen. Och återigen slogs jag av tanken, om jag mår så här hur mår Ina? Hur orkar Ina ens andas?

Ceremonin avslutades med ett vackert bildspel till musik. Familjen Johannesson lämnade kyrkan till små fniss och skratt från både bildspelet och församlingen.

Om ni vill läsa Inas blogg så finner ni den här.

Styrka och kärlek