Jag blottar mig

IMG_6061.JPG

IMG_6060.JPG
Enda sättet för mig att hålla i detta, att inte försköna verkligheten, är att visa upp det för er.
Jag har alltid varit tjock (gillar ordet tjock mer än överviktig för det låter så kliniskt) och jag har alltid haft kramp i mina vader. De två faktorerna har gjort att jag, tillsammans med faktumet att jag är bekväm, aldrig har gillat att springa. När vi i högstadiet skulle springa alla de där distanserna 100 meter, 200 meter och 400 meter så fick jag rethosta och kramp i vaderna. Jag kände det som att alla klassade mig som lat och fet, i själva verket var det nog jag själv som gav mig den stämpeln. Vi ska inte snacka om hur det var när vi i gymnasiet skulle springa 5 km, herregud vad Nettan och jag fuskade. Jag var ju tjock och tjocka ska inte springa. Ja så tänkte jag och sen hittade jag på roliga (och skyddande) skämt. När de andra sprang för att hinna med tåget så ryckte jag på axlarna och sa stilla det kommer ett nytt tåg, när någon sa något om att springa så brukade jag skämtsamt säga jag springer inte ens efter killar för är de något värda så stannar de. Ja så har hela mitt liv sett ut, fullt av ursäkter. Men så fick jag ju en längtan för ett tag sedan att kunna springa, måste varit en mittilivetkris haha, så jag började så smått men som den tjockis jag är så är jag en mästare på ursäkter. Min ‘favoritursäkt’ är att jag inte vill att någon ska höra mitt stånkande och flåsande så jag kan bara springa när ingen annan är ute, typ. Så kom det en kompis som hängt med till och från i livet, en kompis som vet hur det är men som nu springer och springer långt! Lisa la till mig i en grupp på FB, en grupp för oss i mellanskåne. En grupp där man peppar varandra oavsett hur stora eller små framgångar. Jag trodde inte på gruppen ska jag ärligt erkänna. Jag menar hallå Johanna är med och hon har ju alltid sprungit både långt och snabbt, hon hade för böveln extra gympa i gymnasiet för världens hårdaste gympalärare och hon gillade det! Men gruppen är full av härliga kvinnor som peppar mig, säger saker som jag aldrig hade gissat själv.

IMG_6064.JPG

IMG_6065.PNG
Så nu springer jag. Det är inte 1 km och det är med två pauser (inte inräknade i tiden) men jag springer! Idag förbättrade jag t.o.m. min tid med 40 sekunder. Det är banne mig riktigt bra! Mitt mål är att kunna springa rundan utan pauser.

IMG_6066.JPG
Ja också ska jag springa mitt först lopp/utmaning/gruppövning med tjejerna i FB-gruppen den 8 november. Jag ser framemot det men är faktiskt sjukt nervös. Jag har lite mer än en månad på mig att öva upp flåset nu.
Hepp hepp ja nu vet ni hur det är för mig.
Jag springer!

14 kommentarer

  1. Har alltid hatat att springa. Har spelat fotboll när jag var yngre, men att springa i motionsspår fanns inte på kartan. Min ursäkt har varit att “det går inte för jag har ansträngningsutlösande astma”. För några år sedan insåg jag att det var en rätt tidsekonomisk träningsform om jag jämförde med att gå på ett gympapass. Började med korta sträckor och ökade allt eftersom. Lärde mig att tycka om att löpträna och tycker om att ha ett mål att träna inför. Har sprungit Tjejmilen, Göteborgsvarvet och även provat ultra 6 timmar. Ta det lugnt i början och öka inte sträckan för fort, så slipper du skador. Och du, “oavsett hur långt eller kort, snabbt eller långsamt du springer, så rundar du ändå dem som ligger kvar i soffan!”
    Läste även om din kostomläggning. Jag försöker minska portionerna istället och äter det mesta, men inte jämt. Har även börjat styrketräna 2-3 dagar i veckan och även om jag känner på kläder och ser i spegeln att jag ändrat min kropps utseende, så märks det knappt på vågen.
    Lycka till med din livsstilsändring och precis som du skrev, det handlar mycket om ett välbefinnande.
    Kram

    • Tack så mycket. Alltid skönt att höra att andra också börjat smått för på något vis har min lilla hjärna intalat mig att ‘alla andra’ kan bara ut och springa för glatta livet utan att det är jobbigt.
      Tack för peppen!
      Kram

  2. Grymt!!!
    Som jag skrev tidigare, jag började med en minut och på ett halvår har jag kommit upp i strax över en halvtimmen. Bättre en minut en ingen…
    Heja dig!
    Men vill ändå tillägga att du är bra och fin, oavsett om du springer eller inte!
    Kram

  3. F*n va glad jag blir av att läsa detta, glad för din skull! Den där känslan “jag klara det” och att du ser förbättringar, det är så det ska vara. Skit i längden och tiden, jämför endast med dig själv och var stolt! Du är ju grym!! Och att du ska vara med i ett lopp, det är ett stort steg om man aldrig sprungit förut. Jag är superimpad och hejar och hurrar härifrån! 😀

    • Tack fina du! ❤️
      Det är ju inte ngt lopp så sett att det är en tävling mer än mot mig själv. Det är mer en utmaning att orka och våga springa tillsammans med andra.
      Kram

  4. Grymt! Jag har också alltid hatat att springa, tycker det är onödigt och sjukt tråkigt. Har alltid dansat och hade inga problem med att springa där på uppvärmningen eller när man spelade bollsporter på skolgympan men just springa spåret. Fast jag har trots det sprungit Vårruset ett par gånger, sist några månader efter jag fött barn på den klart godkända tiden strax under 38 min! Har gett mig på löpning några gånger men tröttnar fort så håller mig till att köra något skoj 5km lopp då och då istället.

  5. Jämtlandshanna är helt rätt på det. Det här med att jämföra sig själv med andra kan bara vara negativt. Jämför dig bara med dig själv och med dina egna prestationer. Skit i vad andra gör och kan – du kör ditt race. Innan du anar det så kommer du vara upp på kilometern, sen har du sprungit ett lopp med andra och helt plötsligt har du sprungit fem km! (Jo, det är ju det som händer även om det inte känns så nu)
    Och JÄTTEKUL att läsa om att du gillar gruppen! Jag finner den otroligt sporrande, och jag ser fram emot att följa din framsteg. Och jag lovar att pusha dig om det någonsin känns trögt.
    Kram från Lisa!

  6. Heja dig! Jag hade samma ursäkter till 2009. Där fick det räcka! Jag springer fortfarande inge vidare eftersom knäna fick ta stryk av den extravikt jag burit på men crosstrainer och styrketräning, där har vi favoriter! Hinner jag ska jag ta och skicka dig träningsprogrammet jag följer nu. Det är utformat för att stärka upp grundstyrka och anpassat för kvinnor som fött barn. Det kvittar om det var för några veckor eller år sedan. Grunden är lika viktig.

    Sov gott!

    • Åh vad jag hoppas att du får en liten stund över att maila mig! Crosstrainern är en helvetesmaskin enligt mig, klarar inte ens fem minuter på den. Styrketräning gillar jag dock, mycket.
      Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.