Min iPhone

Min iPhone är min ständiga följeslagare. Jag blir ofta pikad för att jag alltid har telefonen nära mig, jag får bl.a. hör att jag är beroende av den och min käre make kallade den för “ditt liv” ett tag. Först blev jag ledsen, funderade över om jag verkligen var beroende och kände mig faktiskt som en dålig människa för att jag alltid har telefonen nära mig. Min iPhone Min iPhone

Nu bryr jag mig inte längre! Telefonen är till stor del en medicin för mig, som ni vet så har jag slutat medicinera mot Fibromyalgi och panikångest efter att jag slutade på Skatteverket. Det klarar jag för att jag drastiskt ändrade mitt liv men också för att jag kan försvinna in i telefonen när det är jobbigt eller gör ont. Så ser ni mig sitta med telefonen så behöver det alltså inte vara att jag kollar FB bara för att ha koll, visst händer det också oftare än vad jag vill men ibland är telefonen min medicin. Jag spelar inte PetRescue, Blossom Blast, Candy crush för att jag tycker det är otroligt roligt utan för ibland får det mig att glömma hur jag egentligen mår. För det mesta har jag ingen värk alls (förutom just nu då både huvud, rygg och fötter bråkar) men panikångesten och depressionen, som kommer med panikångest och Fibromyalgi, är det jag måste jobba mest med. Just nu är det inte spel som är min räddning utan ljudböcker och sommarpratare. Jag är ju ca en halv evighet efter alla andra att börja lyssna på ljudböcker och poddar men det är för att när jag gick på medicinen så kunde jag inte behålla fokus för att läsa eller lyssna intensivt. Det var bl.a. därför jag var tvungen att sluta arbete på Skatteverket, jag behövde medicinen för att klara av att jobba (pendlingen och de långa dagarna slet enormt på mig) och medicinen gjorde så att jag inte kunde behålla fokus. Nu håller jag på att lära mig hur långa mina arbetsdagar kan vara för att jag ska klara mig utan medicin och hur jag ska göra när dagarna blir för långa men jag ändå måste fungera. Det är ett enormt steg för mig att gå undan från det roliga, säga nej till saker och vänner, för att inte tala om hemmet (herregud vad mitt hem ser ut och jag kämpar för att inte plocka upp duktigaflickan-syndromet) men det är viktigt att jag lyssnar på min kropp och sätter mitt välmående före mina egna önskemål om vad jag vill göra. Så ser du mig med lurarna i öronen och blicken på telefonen så är det förmodligen så att jag inte mår så bra. Du kan alltid komma fram och säga hej och prata lite, det är bara bra för mig!Min iPhone

Nu ska jag stoppa lurarna i öronen för att lyssna klart på Lars Ulrich’s sommarprat och cykla ut till barnen i Sätofta för ytterligare en dag på förskolan.

Och glöm inte lyssna på Malenas finska sommarprat!

4 kommentarer

  1. Min psykolog och jag har konstaterat att min mobil är det viktigaste redskapet jag har! Den distraherar när jag är splittrad, på väg i panikångest, ledsen etc, den håller reda på det som mitt nummer dåliga minne inte kan komma ihåg. Ljudböcker är ett beroende som inte har fler biverkningar än en tung digital bokhylla ?
    Alla med luren i hand har inte tvångsbehov av att kolla sociala medier – en del av oss klarar en vardag pga allt annat i den förutom sociala medier.
    Puss! ?

    • Sociala medier är en stor del av min vardag, där kan jag vara delaktig trots strejkande fötter och ett anfall som är påväg kanske att jag tom hindrar anfallet pga sociala medier.
      Ljudböcker och poddar, sommarpratarna och Stina hjälper mig att stanna tankarna som maler.
      Ja min tfn är min medicin.
      Puss ?

  2. tror inte detta är så ovanligt ändå idag, blir själv superstressad om mobilen är för långt från mig. Och vad tusan ska man sysselsätta sig med om inte pilla på den? :O

    • Ja man kan ju alltid vara social och prata med dem som är i närheten. 😛

      Ja det är väl iaf den kommentaren som jag brukar få mest.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.