Tisdagsmorgon

Tisdagsmorgon och äntligen kom jag upp i rätt tid igen. Den senaste tiden har jag varit så ofantligt trött att jag inte har kunnat slita mig från sängen. Jag har funderat på om jag skulle jobba eftermiddag istället bara för att slippa stiga upp men det hjälper ju inte för dels så klarar jag inte eftermiddagar längre och dels så måste jag stiga upp ändå för barnen ska ju till skolan.

Det kanske är den nya datorn som gör att jag kommer upp? Hahaha nä det tror jag inte men ja det är betydligt lättare att blogga igen när jag har en dator som pallar PS och som inte är seg som kall sirap. Och ja jag älskar att den är begagnad för jag tycker det är helt sjukt att man köper nytt när det finns gammalt som fungerar hur bra som helst. Givetvis omfattar det inte allt, jag vill helst inte ha begagnade trosor. *kräks lite vid tanken*

Igår var jag på sjukhuset igen, denna gången var det dags för besök hos kuratorn. Det är så skönt att få prata av sig om alla tankar och känslor som finns kring diagnosen jag nu har. Jag tror stenhårt på att man behöver prata och man behöver prata med någon som utbildad inom psykiatrin. Om någon har ont i magen så kontaktar man vårdcentralen för man vill ha hjälp mot värken men om någon har ont i själen så kontaktar vi inte vårdcentralen. Det är så dumt! Om man har ont i själen så vill man håll det hemligt. Det finns hjälp att få och det hjälper verkligen att prata om det! Man kanske inte kan gipsa själen men man kan få hjälp! Jag var mycket skeptisk mot det första gången jag skulle prata med en psykolog men hon var så himla fantastisk. Hon fick mig att se på mitt liv och gav mig verktyg till att reda ut det jag ville reda ut. Sen är jag lite trögfattad eller lomhörd tydligen för jag har ju hamnat tillbaka i det gamla skadliga beteendet igen genom åren. Men jag har ju gått vid fler tillfälle efter det så jag vet ju vad det är som händer och varför. Som en psykolog på smärtrehab sa till mig – det är som att åka långskidor man vill hellre åka i det redan upplagda spåret för det är enklare men inte bättre. Jag brukar försöka tänka på det när det känns jobbigt.

Samtalet igår var inte med en psykolog så det var inte så mycket att reda ut och lösa utan det var mer att diskutera kring hur diagnosen har landat hos mig och hos familjen. För att känna av hur jag hanterar krisen att få en sådan diagnos som jag fått. Både jag och kuratorn var ganska överens om att någon kris gick jag inte riktigt igenom men visst finns det saker jag behöver jobba med och bearbeta. Jag kommer träffa kuratorn minst en gång till och sen får jag en remiss till psykologbesök om jag vill. Och JA det vill jag!

Det kom upp ett minne på Facebook för några dagar sedan. Alltså jag älskar denna bilden på pojkarna! Jag minns så stora jag tyckte att de var när jag tog bilden men nu så tittar jag på den och ser hur små de var så blir jag helt gråtmild. Jag vill inte ha fler barn men jag kan sakna tiden, jag vet att jag inte kände likadant då men det var allt bra mycket enklare!

Ha en fin dag, hoppas att solen skiner på er!