Varje kväll

   
Varje kväll, varenda kväll, tittar jag till barnen, stryker handen över deras hår och pussar dem på kinden. Tänk att jag har dessa två mirakel i mitt liv, att dessa två små människor kommer från mig, från min kropp. Jag får alltid dåligt samvete när jag står där i deras rum, jag kunde gjort dagen bättre, kunde varit mer pedagogisk, jag kunde varit en bättre mamma. Sen sover jag några timmar, vaknar av att en arm smyger runt min hals och en halvsovande röst som säger min älskade mamma. Och då inser jag att jo jag är en bra mamma även om jag behöver öva på min pedagogik och mitt tålamod. Men barnen är älskade, barnen är trygga, barnen är mätta, barnen är varma och de har det bra. Det är väl lotten man får som förälder, lotten att alltid känna sig otillräcklig.  

 Mina älskade pojkar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.