Vi är på Kiviks familjecamping över helgen, det är så himla underbart att kunna vara ute med husvagnen igen.
Jag gick en runda med Sid och kameran, här är ju så vackert. Vi är här för att havet kallade på mig, det gör ju det ibland kallar högt och tydligt på mig.
Det regnade när vi kom och slutade inte förrän än för någon timme sen. Det gör inget, absolut inget! Det är så mysigt att sitta i husvagnen och lyssna på regnet som smattrar mot taket.
Jag gick ner till stranden, stod i blåsten och sjöng för fullt. Jag hade tydligen sång som behövde komma ut och jag älskar att stå vid havets kant i blåsten och sjunga, låta vinden ta med sig min sång till fjärran.
Nu grönskar det i dalens famn,
nu doftar äng och lid.
Kom med, kom med på vandringsfärd
i vårens glada tid!
Var dag är som en gyllne skål,
till brädden fylld med vin.
Så drick, min vän, drick sol och doft,
ty dagen den är din.
När jag stod där och såg ut över havet med vinden som fångat min sång och mitt hår så kom tankarna på Måns och farfar, det var som att jag hade dem bredvid mig. Havet får mig alltid att känna mig nära de som inte längre är hos mig. Jag bryr mig inte om att spekulerar i om det kan vara sant att de var bredvid mig eller om det bara är trams, jag mår bra av det och det är det viktigaste.
Efter ett tag så vände jag hem igen, upp längst grusstigen som är kantad av vackra blommor. Jag älskar att strosa här!
Detta är vårt hem över helgen och jag njuter för fullt!
Senaste kommentarer