Körsbärsdalen i Nangijala

I Körsbärsdalen i Nangijala finns inga sjukdomar, värk eller tunga mediciner. I Körsbärsdalen kan man göra allt man vill utan att behöva lära sig det. 

Igår blev min kusin Måns mött av farmor & farfar i Körsbärsdalen. Nu slipper Måns den förbannade cancern som hållit sitt grepp om honom i många långa år. Jag har varit dålig på att få till en kusinträff, det ångrar jag djupt men vi hade Facebook där vi pratades vid ibland och mindes barndomen. Eller ja min barndom för Måns var 13 år äldre än mig och därför har han alltid varit vuxen i mina ögon. Men det var Måns som hälsade med ett högt och bullrande hej kusin varje gång vi träffades. Jag minns hur farfar och Måns kunde sitta och prata om sjömanslivet och haven de korsat. Det var med stor stolthet som farfar pratade om alla sina barnbarn men lite extra stolt var farfar över Måns och Linus som fört sjömanslivet vidare i vårt familjeträd.

Detta fotot från farfars album scannade jag in och delade på FB. Måns kommentar gjorde mig så glad. 

En sådan lite sak för mig att göra blev en sådan stor glädje för Måns. Jag delade bara med mig lite av min tid, fotot tillhör ju familjen. Om jag minns rätt är det min farfars far Lars som är på fotot. 

Här är farmor & farfar med Tord (Måns pappa).  Sjömanslivet har alltid varit en stor del av farfars liv, även sedan han klev i land. 

Nu är Måns utan sorg, utan värk och utan bekymmer. Kvar står en mängd människor som sörjer och saknar, förbannar och hatar men känslorna är våra att bära för Måns kan inte längre våndas över detta liv utan glädjas över lägereldarna och sagornas tid. Nangijala där 90 år på jorden är som två dagar. Vi ses i Nangijala kär kusin, då kommer jag springandes under körsbärsträden i dalen och du ska ropa hej kusin högt och bullrande! 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.