Läkarbesöket

Jaha vilka spännande dagar det har varit nu då. Jag hade semester tre dagar på höstlovet, barnen och jag skulle ha mysiga dagar. Ja så blev det ju inte kan jag säga. Jag hade så ont i måndags att jag var sängliggandes, masade mig upp ur sängen för att gå på toa och för att gå ut i trädgården med hundarna. Jag grät så ont jag hade men jag var som vanligt noga med att inte visa det för barnen. Inte för att barnen inte får se mig ledsen utan för att de blir så oroliga och det är jobbigt för mammahjärtat.

Men jag fick till slut på mig kläder och klarade t.o.m. att följa med mannen till tippen. Den där styrkan man får som kronisk sjuk är enorm. Man lär sig att leva trots värk från helvetet, eller man låtsas leva iaf. Man blir bra på att fejka att vara frisk.

Neurologen tar det på allvar

Skrev i förtvivlan till Neurologen att jag fixar inte detta mer, jag måste ha något som tar bort min värk. Jag hade redan en läkartid men den tidigarelades snabbt fram till i fredags. Nu skulle jag bara försöka komma ihåg allt om hur jag mådde. Nä det insåg jag att det kommer jag aldrig göra. Fram med penna och papper.

Tänkte att det var bra om jag skrev i min almanacka för den har jag alltid med mig. Det gick inte så bra, den räckte inte till. Så det var bara till att leta upp ett block och låta pennan dansa över pappret. Och dansade gjorde den verkligen. Jag skulle bara stå ut några dagar utan smärtlindring som hjälper.

Försökte mig på att vara lite rolig mamma iaf, så jag spelade spel med grabbarna. Lyckades finta mig själv och gissade på allt som jag själv hade på handen. Jag insåg det inte ens för att jag skulle notera på mitt lilla papper att jag inte hade fått se något kort. Alltså hjärndimman är inte att skoja med eller jo det är det enda den duger till. Man får skratt åt den helt enkelt.

Dr Petra

Så kom fredagen och läkarbesöket som jag faktiskt var nervös för. Skulle Dr Petra tro mig eller skulle hon vifta undan det och skylla det på fibron och att jag är tjock. Men nej det gjorde hon inte. Till att börja med så sa hon att det var bra att jag hade skrivit ner allt för det är svårt att minnas. Sen lyssnade hon, antecknade, ställde frågor och verkade verkligen tro mig. Jag har fortfarande inte vant mig vid att bli tagen på allvar när det kommer till vården. Nåja jag fick inget smärtstillande men jag fick högre dos och en kallelse till ny MR. Så på måndag ska jag in i tunneln igen.

Jag såg världens bästa skylt igår. En sån borde jag ha som halsband. Hahaha

16 kommentarer

  1. Men vad jobbigt att gå med värk 😞 jag håller med jag gråter helst inte framför barnen jag heller för jag vill inte att dom ska se hur ont och jobbigt jag har. Hoppas du får hjälp och det onda går över snart

    • Ja det är jobbigt att ha värk varenda eviga dag men till slut glömmer man bort hur det känns att vara värkfri och då har värken blivit ens vardag. När det då tillkommer ännu mer värk så blir det för mycket helt enkelt. Såg framför mig hur mitt liv skulle bli, sängbunden och hjälplös. Det gör en ju inte direkt gladare. Det är då man vet att det är dags att kontakta vården, få lite hjälp och sen ser man till att kravla upp ur det där svarta hålet för alternativet är inte tänkbart.

  2. Är det cluedo ni spelar? Det hade vi hemma då jag och syrran bodde hemma och det var superkul,

    Skönt att du kände att de tog dig på allvar och hoppas nu att det ska ge nytt reslutat nu till fördel för dig när du gör nytt MR. Hemskt att du ska behöva ha så ont

    • Jupp Cluedo är det. Det är en storfavorit hos barnen.
      Ja det är alltid skönt att bli trodd.
      Ja det är för jävla jobbigt att ha så ont.

  3. Värk gör så otroligt mycket med oss människor. Det viktigaste är ändå att man blir trodd. Är så besviken på läkare som nonchalerar sina patienter. Speciellt då man är kvinna.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.