Jag gråter inte för Frankrike, jag gråter för hela världen för den värld som mina barn ska växa upp i. I den värld där mina barn ska känna sig trygga nog att bilda familj och ha hopp om framtiden, i den framtiden hoppas jag att alla är lata som Astrid Lindgren sa så lata att ingen orkade gå till ett krig. 
Jag vaknade upp till en värld som blivit ännu lite kallare, hjärtat snörptes åt och huvudvärken kom. Jag gick och la mig igen, sov några timmar och vaknade sedan upp till ett flöde i den sociala världen som var fyllt av hemska bilder och tankar som skickas till Frankrike. Jag gråter inte för Frankrike, jag sörjer vår värld. Det är inte muslimer som gör terrordåd, det är inte kristna som skjuter, det är inte palestinier som bombar, det är inte religionstillhörigheten som dödar. Människor dödar! Människor bestämmer sig för att de är viktigare än alla andra och tar sig rätten att döda. Ingen människa har någonsin rätten att döda en annan människa! Jag blir alldeles matt och orkeslös när jag läser ord som skrivs, uttalande som görs och hot som skriks ut. Jag kan inte ta in det längre, jag klarar inte av att höra mer hat. Jag vet hur det är att förlora en älskad genom ett dåd, jag vet också att om jag hade valt att leva i hat sedan -92 så hade jag inte varit den person jag är idag. Jag hade med största sannolikhet inte varit gift och haft min familj. Släpper man inte hatet så tar det över, det kör över allt som är bra och skövlar. När hatet bjuder upp till dans så måste vi stänga musiken och säga nej. Vi måste söka förståelse för varför hatet finns där, vad vi kan göra för att få hatet att försvinna. Om vi bara släpper bomber tillbaka eller skjuter “en av deras” (är vi inte alla våra andras medmänniskor?!) så är det vi som bjuder upp hatet till dans. Det finns inget “bättre än” när de kommer till krig! Det finns bara förlorare i krig!
Min farfar var barn i första världskriget och han var småbarnsförälder under andra världskriget. Min farfar levde i Sverige, min farfar var inte krigande soldat men han märkte kriget varje dag. Som barn märkte han det genom att han och hans familj tillhörde Trelleborgs nästalägsta klass, bara zigenarna var lägre men det var bara med en liten måttstock mätt då farfars mormor kom från Österrike till Sverige som zigenare. Farfar och hans bror stal mat för de var hungriga men oj vad de fick bannor av sin mor Emma. Även om det är krig, även om man är hungrig så stjäl man inte mat från andra som också är hungriga. Jag minns farfars min och hans röst när han berättade om hur han och hans bror fick gå tillbaka med säcken potatis som de hade hittat (tyckte de) utanför någon annans tomt. Min farfar hade inte mycket mätbart i sitt liv men han hade kärlek, han hade lycka och han hade stolthet. Han var stolt över sitt ursprung, han var stolt över sin familj och han visade att han var stolt över oss alla. Trots att det ibland var knapert så fanns där alltid något att bjuda de besökande på, de besökande som många gånger hade det bättre ställt än farmor och farfar men det var på farmor och farfars gård man fick en kopp kaffe och en smörmad. När jag som liten menade på att det hade väl inte gjort något om farfar behöll potatisen som han fann eller att farmor inte skulle duka fram mer än en slät kopp kaffe blev farfar svart i blicken. Man gör rätt för sig! Potatisen var någon annans och den hade han inte rätt till. När någon kom på besök så bjöd man de besökande på något och avbröt sitt arbete för att vara i stunden och vara glad över sällskapet. Jag vet att farfar inte alltid var så glad över sällskapet eller att farmor inte dukade fram med glädje varje gång, det måste varit ofantligt påfrestande att bryta sitt arbete och bjuda på de sista skivorna bröd för att någon kom för att säga hej men de stannade arbetet och dukade farm varenda eviga gång det kom någon. Farfar som sett fattigdom, lidande och slitit sig runt hela världen var tacksam för det han hade och han visade världen sin tacksamhet genom sina handlingar. Farfar tyckte inte om religion eller jo han var kristen och troende sådan men han gick inte i på gudtjänster och han sa alltid gå in i din kammare och be för gud finns där du är det har jag tagit med mig. Jag har gjort det till mitt genom att inse att inte tro på Gud, Allah, Jesus eller någon gud utan jag tror på universum. Jag tror att allt det som är gott och allt det som är ont kommer från universum och det som vi göder, det skördar vi också. Jag tror på att universum är Gud, Allah, Jesus och alla andra gudar som tillbeds.
Därför gråter jag inte för Frankrike, jag gråter för att vi skördar idag det som har götts genom århundrade – hatet. Jag menar inte att en idivid är skyldig för detta, jag menar inte att en kontinent är skyldig för detta, jag menar inte att en religion är skyldig för detta, jag menar att vi alla är skyldig genom den historia som finns och att vi inte har lärt oss av historien. Om vi alla känner till vårt ursprung, då menar jag det verkliga ursprunget och inte att ni kommer från grannkommunen, så är vi alla från samma plats från världen. Världen har förändrats genom hela dess tid och människor har förändrats med världen, flyttat sig utifrån hur världen har förändrats. Vi är alla människor av vår värld, det finns inget de och vi det finns bara VI.
De människor som begår brott måste givetvis hållas borta från oss andra så vi kan fortsätta leva och göra gott men om vi inte börjar förstå vad som är brott så kan vi inte heller se klart vem det är som begår brotten. Är det okej att bomba på öppen gata i Västvärlden? Nej, skriker västvärlden högt och tydligt. Då är min fråga är det då ocker att bomba på öppen gatan i Östvärlden? Nej, skriker östvärlden högt och tydligt. Ser ni inte att det är samma brott som begås men på olika ställe? Det är inte okej att bomba, vi måste sluta bomba. Vi måste sluta döda oavsett vart i världen vi gör det!
Jag blir alldeles matt och orkeslös när jag får höra att jag har en naiv och rosa kramande åsikt när jag framför det här. Hur kan det vara så att jag är naiv för att jag tror på allas rätt att ha ett liv? Hur kan det komma sig att jag är naiv för att jag inte tror på att våld och mer förintande är vägen till fred? Jag tar inte illa vid mig när någon kallar mig för naiv, jag har faktiskt börjat ta det som en komplimang för jag har insett att det har kommit att betyda att jag tror på något större, jag tror på något bättre och jag tror på något ljusare istället för att se bara problemen och hindren som finns. Jag hoppas innerligt att jag lär mina barn på samma sätt som farfar lärde mig, visa tacksamhet genom dina handlingar.
Jag äter mina smörgåsar, tittar på farmors porslin och tänker på allt som porslinet har varit med om, sett och hört. Ur högtalaren ljuder den låt som alltid förstår mitt hjärta, som så många gånger hjälpt mitt lilla kaninhjärta slå med lugna slag igen.
Oh but now old friends they’re acting strange,
They shake their heads, they say I’ve changed
Well something’s lost, but something’s gained
In living every day.
I’ve looked at life from both sides now
From win and lose and still somehow
It’s life’s illusions I recall
I really don’t know life at all
Idag sörjer jag inte solens gömställe bakom molnen, idag känner jag att blåsten och de gråa molnen möter mitt sinnelag. Idag lägger jag några kvistar lavendel till farmor och farfar och är tacksam för att de slipper uppleva denna värld som blivit. Nej jag gråter inte för Frankrike, jag gråter för alla som lider världen över.
Senaste kommentarer